from the sandpit to the moshpit

Fast egentligen kan han komma när han vill. Om man studerar Nicoles olika sittpositioner och läten så har han det jävligt trångt där inne. Hon känner varenda liten rörelse som han gör. En av favoriterna är att trycka upp sig mot bröstkorgen så att mamma knappt får luft. Jag tror att han kommer att komma ut i slutet av januari, men jag brukar ha fel om typ allt. 

 

Att ligga och studera hur Nicoles mage rör sig är bättre än vilken film som helst.

Det är med en skräckblandad förtjusning som man ser det röra på sig där inne. Min hjärna har fortfarande inte uppfattat att det är en liten människa där inne. Är det verkligen det?!

 

I övrigt så har jag haft en trevlig jul. Jobbar bara 2 av 17 dagar. Har passat på att göra så lite som möjligt, vilket har gått och blivit en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Jag behöver en hobby.

---

---

Ibland klaffar saker så jävla bra.
Min käre vän Jonatan ska ju också få sig en liten grabb, och det var han som kom med idén att börja blogga om det. Han har nu äntligen kommit igång med bloggandet!

 

 

In och läs, för han kommer att bli världens bästa pappa!

Varje dag så kommer man på sig själv sitta och fantisera om hur det kommer att bli när han kommit ut.
När jag är ute och går så tänker jag på hur det skulle vara att gå med en barnvagn.
När sitter i soffan så tänker jag på hur det vore att ha honom där bredvid.
Jag har blivit en i gänget på jobbet med de personer som pratar massa om barn. Det gänget som jag inte tyckte speciellt mycket om för ett par år sedan.

Det fanns en tid då jag tänkte att det var "game over" när man fick barn. Jag var inte blyg att skylta med det.
Jag skulle aaaaldrig ha barn. Aldrig i livet. Jag kan inte relatera till den personen längre. Barn är svincoola. 
Det är bara att inse att jag inte är så annorlunda mot alla andra som jag tyckte när jag var i tonåren, hur säker jag än var då.

Jag är otålig. Jag gillar inte att vänta på saker. Jag gillar inte att beställa något på internet på grund av att jag måste vänta ett par dagar innan jag kan hämta ut det. Att vänta 9 månader på att den bästa presenten någonsin ska komma är outhärdligt. Min hjärna gillar det inte alls. För att göra det hela mindre outhärdligt så har jag kommit på saker som gör det hela lite enklare.

Jag njuter som fan av att sova. Jag "passar på att sova innan det är för sent". Jag tänker verkligen på hur skönt det är att sova och hur lite jag kommer att få sova när barnet kommit. Jag har aldrig sovit bättre än vad jag gör nu.
Eventuellt skjuter jag mig själv i foten, men det skiter jag i.

Jag använder ett talspråk som inte är ok med ett barn i närheten. Speciellt inte med ett barn som håller på att lära sig nya ord.

Listan kan göras lång, men jag hittar saker i livet som inte riktigt kommer att funka när jag har barn, och sedan njuter jag av det. Jättemycket.

Att köpa massa saker till barnet är också ganska kul, men det har en besk eftersmak av längtan.

Jag pratar och sjunger för honom. Jag sjunger nästan bara en låt. Det är en låt om Degerfors IF.
Jag har också lärt Nicole den låten. Han älskar den, garanterat!

Att vänta på att få träffa sitt barn är nog lite som att vara ett barn i väntan på julafton.

Man räknar dagar och man har väldigt många önskemål. Man romantiserar allt som har med julen att göra helt enkelt. Lägg till att man vet att man kommer få exakt det man önskar sig, och i mina fantasier kommer allt jag önskat mig att införlivas utan några som helst komplikationer. Ja, ni förstår vad jag menar.

 

Men tänk om det inte riktigt blir som man tänkt sig? Komplikationer kan uppstå. Man börjar plötsligt oroa sig för att det händer något med Nicole eller barnet. Jag har bestämt mig för att inte oroa mig för mycket. Det man inte kan påverka är ingenting att lägga så stor energi på.

 

Det som däremot har varit ständigt återkommande i mina tankar om mitt framtida föräldraskap är hur jag som person kommer att påverka mitt barn.

 

När jag var liten så var mina föräldrar mina största idoler. Allt som de sa och gjorde var lag, och de kunde absolut aldrig ha fel. De visste ju allt om allt, och det fanns ingenting som de inte kunde fixa.

Mina föräldrar är fortfarande mina största idoler av flera andledningar.

De har lärt mig om människor och djurs värde och att man ska behandla alla människor med respekt, oavsett hudfärg eller läggning. De har helt enkelt haft den största rollen i att ha format den personen som jag är idag.

 

Hur har de då lärt mig allt det där? De har inte direkt satt sig ned med mig för att berätta för mig om värderingar. 

De har helt enkelt varit sig själva och jag har sugit åt mig som en svamp. Detta kommer att vara viktigare än någonsin i min relation till min son, och det är något som jag kommer att försöka ha i bakhuvudet hela tiden. 

 

Det här med att uppfostra en annan människa är helt främmande för mig, och det kommer självklart inte vara en dans på rosor. Jag ser verkligen fram emot det. Det kommer vara den viktigaste uppgiften jag fått i hela mitt liv.

Nicole är som alla andra gravida. Orolig. Det är absolut inget fel med att vara orolig, snarare tvärtom.

För ett par veckor sedan så hade Nicole inte kännt några sparkar. Hon blev orolig, för på forumet familjeliv så har alla andra kännt sparkar! Skämt åsido, hon blev helt enkelt lite orolig.

Hon hade hört talas om att det ska kännas som en liten fisk som sprattlar i magen, alternativt små "buffar".

Till slut så började hon känna "buffarna" och allt var i sin ordning.

Nu uppstod en helt annan grej att vara orolig över. Nicole pratade med mig om att hon inte kännt av barnet på ett par dagar. Några gånger hade det kännts "konstigt", som att barnet sparkade men att det var jättelöst.

Barnet har varit som mest aktiv under förmiddagarna. Ibland har han spelat en hel fotbollsmatch där inne.

Självklart han jag ej varit i närheten någon av dessa gånger, men jag har under ett par tillfällen känns sparkar.

Att känna sparkar är för övrigt bland det sjukaste jag varit med om. Man får någon typ av glädjerus genom hela kroppen, samtidigt som man får en rysning över att Nicole måste ha en alien/parasit i kroppen. Det är så overkligt så min hjärna inte riktigt kan koppla vad jag känner.

 

Hur som helst.

 

Igår så låg vi i sängen och skulle sova. Nicole frågade om jag ville lägga handen på magen och känna efter lite.
Det var stendött. Vi lade då en mobiltelefon på magen och slog på First Aid Kid. JÄÄVLAR vad barnet började sparka! Antingen älskar han (ja, det är en pojke) First Aid Kit, eller så hatar han dom.
Det kom säkert 10 klart tydliga sparkar i rad, och den sista sparken fick mobiltelefonen att ramla av magen.

 

Det var bland det mäktigaste jag varit med om i hela mitt liv. Med bara lite hud mellan min hand och hans små fötter. Att en sådan liten sak kan ge så mycket livsenergi.

Nu sitter jag här på jobbet och försöker minnas hur det var för att klara av den sista timmen.
Det går sådär.

Jag är en nörd. Så långt bak jag kan minnas så nördar jag ned mig i allt som intresserar mig.

Fotboll, musik, datorer osv. Det räcker inte att ha övergripande kunskap utan jag måste veta allt.

Jag tillägnar fruktansvärt mycket tid med att läsa på om saker som intresserar mig helt enkelt.

 

På livets väg mötte jag nu den fruktade barnvagnsdjungeln. De flesta hittar nog en väg runt den, alternativt skaffar en guide som leder vägen. För mig blev det här en möjlighet att nörda ned mig i något nytt. Ta macheten och bara plöja min egen väg. 
I flera veckor har jag läst på om barnvagnar. Jag har skrivit ned alla olika behov som vi har.
Massor av barnvagnar har varit intressanta, men nästan lika många har behövts strykas då de inte möter behoven som vi har.

 

Det viktigaste för oss har varit att hitta en allroundvagn. Vi kom snabbt fram till att vi vill ha rörliga framhjul för stadskörning, men samtidigt ska vagnen gå att köra bra i terräng, då vi är mycket i skogen.

 

 

Vi har varit inne på flera olika vagnar. Brio Go, Emmaljunga Nitro, Emmaljunga Egde Duo S men till slut föll valet på......